Byn där vi är uppväxta heter Korpebo. Den ligger i skogen ett par mil utanför
Nässjö. Närmaste samhället heter Malmbäck.
I byn finns 7 bostadshus, varav 5 numera är bebodda året runt. Befolkningsmängden har varierat
mellan 6 och 15 åretruntboende de senaste 20 åren.
Artikel i SmT 1999-12-10
Återgiven med tillstånd av artikelförfattaren
Malmbäck socken är vidstäckt med en omfattande landsbygd runtomkring. Antalet
brukningsenheter har varierat under de senaste 150 åren. Enligt husförhörslängdernas
register fanns i socknen 41 byar (med mer än en gård och brukare) på 1860-talet, och
den siffran står sig faktiskt än idag.
I slutet av förra århundrated splittrades många gårdar i fler brukningsenheter på grund av förändringar i befolkningsstrukturen.
Emigrantionen och järnvägens tillkomst var ett par av orsakerna. Invånarantalet har förvisso minskat
i många byar men ödegårdar hittar man inga. En del rent av blomstrar till följd av ännu en generationsväxling.
Vi ska i en serie artiklar berätta om byarna i Malmbäcks socken - lite historia, mest nutid - och inleder i Korpebo,
där den fasta befolkningen idag utgör 13 personer uppdelade på tre familjer.
De äldsta husen i byn, som den ser ut idag, daterar tillbaka till tiden kring storskiftet 1807.
Altjämt ligger
husen tätt men låg ännu tätare samlade kring bybrunnen innan skiftet. Tre bostadshus är av parstugetyp, ett
faktum som lett till att Korpebo upptagits i länsmuseets inventering gjord på 1980-talet om "kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse värd att bevara".
Som boplats är Korpebo by mycket gammal. Enligt forskaruppgifter fanns här bebyggelse redan i mitten av 1600-talet.
1912 fick åtta bönder sin näring i byn, idag är antalet godsägare tre.
Yngst av dem är Andreas Beijer, som tillsammans med sambon Anna Claesson bebor en av parstugorna från 1808.
Den har varit i Andreas släkts ägo sedan 1901, och nu har Anna och han bott här ett par år "för att känna sig för om de trivs".
Och det gör de, försäkrar de samstämmigt.
-Här är så fridfullt. Det var som att komma till ett grönt rum när jag kom till Korpebo, förklarar Anna. Att
husen ligger så nära varandra känns tryggt och bra, tycker hon. Annars kanske man kan känna sig lite isolerad på landet.
80 hektar skog och egna jaktmarker lockade till köp, säger Andreas.
Till våren planerar de att börja renovera och bygga till lite grand men riktigt hur som helst kommer de inte
att få göra, eftersom huset är klassat som regions- och länsintresse.
Yngste bonden i byn är Mattias Korpegård, vars gård funnits i samma släkt sedan början av 1700-talet. Mattias
och hustru Lena, som är skjuksköterska, bor dock än så länge inne i samhället. Före honom har far och farfar
brutit sten och odlat upp åtskilliga tunnland ny mark. Mattias övertog gården efter pappa John-Erik för
fyra år sedan.
- Det är ett tungt ansvar jag har att förvalta här, kommenterar Mattias och ser inte alls ledsen ut för det.
Minst lika mycket areal kommer han att fortsätta odla; antalet mjölkkor har utökats på sistone. Fast de finns
inte längre i Korpebo, utan i storladugården i Fagerhult, där Mattias och hans Lena är ett av delägarparen
- Dystert att det inte finns en enda ko kvar i byn idag, tycker Artur och Anna Pettersson, Mattias morföräldrar
som bor i Korpebo sedan ett 20-tal år tillbaka och som själva varit lantbrukare i 40 år i en annan av socknens byar, S Grav.
Den tredje av byns gårdar ägs av bröderna Gustaf och Evert Antonsson. Den ladugården hyser också numera enbart ungdjur.
Övriga boende i Korpebo är sedan ett par år Mattias bror Samuel med fru Madelene i ett hus byggt 1914, samt
Michael Antonsson med sambo Eva Nordqvist med tre unga söner. Michael har förvisso också starka band med byn
genom sin farfar Anton Carlsson som kom till Korpebo redan 1937. Anton gick som byns äldste invånare ur tiden
helt nyligen och därmed står ett av bostadshusen tomt.
En dag i höstas hade jag förmånen att få en pratstund med Anton som kunde berätta mycket om sina år i Korpebo. Till exempel att vägen in till byn inte var alltför "katig" när han kom dit på 30-talet. Alla hade sin bit av vägen att grusa, och gruset fick man hämta inne i Malmbäck.
Men efter -55 kom stadsbidragen och då blev det bättre. Om när han köpte sin första traktor, "Grålle", på
50-talet, som han sedan behöll i lagården som ett minne.
Om den 6-7 meter djupa stensatta brunnen som räckte till att försörja hela byn med vatten tills för 10-15 år
sedan och som på Antons bestämda uppmaning därefter absolut inte fick läggas igen. Den har varit samlingsplatsen
för byns alla ungdomar förr i tiden. På äldre dar tyckte Anton det började finnas hopp för byn igen med alla
unga familjer som flyttade in.
Att sonsonen skulle bo här med sin familj var ändå inte alldeles självklart.
-Men nu kan jag inte tänka mig någon annan plats, säger Michael. Sitt hus från 1912 har han själv totalrenoverat.
Sommartid utökas byns invånareantal; då kommer sommargäster, som vill njuta den lantliga stillheten och ron,
dels på torpet Vedermödan, där det en gång varit byskola, och dels i en av parstugorna.
Bygemenskapen förefaller vara större i Korpebo än på andra håll. Ann-Marie och John-Erik Andersson gläder sig
också åt att nästa ungdomsgeneration tar vid i byn. Och de traditioner som de varit med om att införa och hålla
vid liv: slåttergröt, gemensamt midsommarfirande och byavandringar, ska förhoppningsvis fortsätta.
"Löfteslandet" har John-Erik alltid kallat sin hemby, och visst förefaller det passa - när man tänker efter.
Gun Verter